Skribenten Sven Hofman har sänt oss följande aktuella utdrag ur sin politiska dagbok som vi återger med benäget tillstånd. Jag erinrar mig förmånen och nöjet att tidigare ha fått publicera ett blogginlägg om demokratisk nationalism av Sven Hofman, samt 5/4 inlägget ”Fascister bär inte knätofs. Noterar att DN igår hade två artiklar om professor Lars E. O. Svenssons avgång ur direktionen för Riksbanken, varav den ena är en intervju med Svensson.
Dagens inlägg.
”I. Med Lars E. O. Svenssons tvungna avgång ur direktionen för Sveriges Riksbank punkteras myten om nyttan av en politiskt oberoende riksbank. Svensson har hela tiden förespråkat det etablerade vetenskapliga förnuftet i sin penningpolitiska argumentation. Men majoriteten i direktionen, plus de ledande för de två dominerande partipolitiska lägren i riksbanksfullmäktige, har drivit en öppet politisk linje som inte har stått i god överensstämmelse med de mål som satts upp för Riksbanken. Dessa mål, med den ensidiga inriktningen på inflationsbekämpning, kan alltid diskuteras; och det är just detta Svensson har gjort, i ett läge som karakteriseras av en ohälsosamt låg inflationsnivå. Man ser att banken nu är politiskt mycket följsammare än när den styrdes av en myndig riksbanksdirektör med ett tryggt och tydligt demokratiskt mandat.
II. Den blågråa, alltmer dystert betonglika alliansregeringen gör allt för att påskynda storstadstillväxten – det får kosta skattebetalarna vad som helst, med starka överdrag i förväg på notan, som i fallet Förbifart Stockholm och Nya Karolinska, där i det senare fallet även brott mot lagen om offentlig upphandling har begåtts, eller som i fallet Friends Arena i Solna, som tillkom genom korruption mellan en moderatledd kommunledning och affärsintressena men som inte har en chans att bli ekonomiskt lönsam i tider av arenaöveretablering. Man binder kapital och investerar till den grad att massinflyttningen till huvudstadsregionen utan att vara en naturlig befolkningsrörelse måste påskyndas och förstärkas med olika ideologiska, propagandistiska finter av i det närmaste utpressningskaraktär.
Staden växer, förfulas och sprängs inifrån till ingen påvisbar nytta. Institutionellt lagtrots, som ifråga om det famösa nya Slussen-projektet och de ständiga, illegala intrången i Kungliga Nationalstadsparken, visar att den politiska klassen inte skyr några medel för att driva igenom sin urbanpolitik. I Sankt Peterburg kunde folkliga protester förhindra Gazproms skandalbygge i en känslig del av staden och därmed rädda dess välkända skyline. I Stockholms stadshus går alla in för att så snart tillfälle ges sabotera skylinen på alla fronter. Huvudstaden ska bli en alltmer amerikansk, allt mindre svensk stad. Varför ska man alls vilja bo där, om inte det ekonomiska nödtvånget – den medvetna, planmässiga ödeläggelsen i stora delar av det övriga landet – hade funnits?
III. Regeringen, genom statsrådet Ullenhag, ska inrätta ett Raoul Wallenberg-pris. Denne person efter sin död i sovjetiskt fängelse anses ha varit en av de mest försummade gestalterna i den svenska historien. För den som har levt under större delen av den tid som han har varit bortgången är det ingen tvekan om att han mycket tidigt blev en kultperson – och den stora skandalen i sammanhanget är inte att den svenska stats- och utrikesledningen under olika regimer har varit passiv (vad har funnits att göra?), utan att den Wallenbergska finansdynastin egentligen inte ville störa de ekonomiska förbindelserna till Sovjetunionen i återuppbyggnadsskedet efter andra världskriget och äventyra goda kontrakt med överflödiga förfrågningar, vilket den gjorde desto hellre som RW liksom hans farfader Gustaf var familjens svarta får från starten. RW:s status som hjälte har på ett groteskt vis fått andra svenskars insatser att hamna i skymundan eller bli utsatta för förtal, såsom greve Folke Bernadottes: han hade givetvis olyckan att bli dödad av sionistiska statsgrundare under sin FN-mission i Palestina och därför blir han också retroaktivt beskylld för praktiserad antisemitism när han räddade judar ur de nazistiska dödslägren. Få svenska i historien har emellertid blivit så hedrade som RW, om också posthumt.
IV. Också den svenska vänstern från 1960- och 70-talet blir med ojämna men allt tätare mellanrum beskylld för antisemitism. Nu senast av statsvetaren Lennart Berntson i nya numret av tidskriften Respons. Det intressanta är att sådana beskyllningar aldrig knyts till enskilda namn, skrifter, uttalanden, programsatser. Det räcker med att någon har varit skeptisk till formerna för staten Israels grundande och dess fortsatta våldspolitik eller intagit en avvärjande inställning till den judiska formen för nationalism, alltså sionismen. (All annan ”nationalism”, särskilt europeisk sådan, går det mycket bra att förkasta däremot, utan att beskylld för någonting.)
Berntson snickrar på en senliberal maktmyt. Den som var med i dessa kretsar när det begav kan mycket riktigt inte heller erinra sig en enda person som i sitt vänsterengagemang skulle ha uttryckt sig ens i närheten av judefientligt: dessa personer fanns på den andra politiska kanten och kunde (liksom den tokige norrmannen som nu skakar galler) förena sin antisemitism med tron på den stark judisk stat (eftersom palestinier och araber i deras ögon var ännu slemmare än judarna och därför mindre lämpade som självständiga statsfolk).”
intressant.se, ekonomi, Alliansregeringen,banker, sionism, politik, Stockholm, kapitalism, antisemitism, Israel, Palestina, USA Wallenberg, slussen, Berndotte, vänstern, socialism
Ymby-blogg DN 16/5 DN intervju med Bengt O Svensson Göran Johansson bloggkommentar Alliansfritt Sverige DN 4/2 DN 28/9 2012 DN 11/10 2012SvD Bilderblogg SKP-bloggen Globalresearch 20/11 DN 21/11 SvD 21/11 Aftonbladet 21/11 Expressen 21/11 SvT 21/11 DN 12/11 Globalresearch
Ship to Gaza 1 Ship to Gaza 2 Ship to Gaza 3 Globalresearch Läkartidningen
FIB-Kulturfront DN 13/11 DN 13/11 DN 2 13/11 SvD 13/11 Expressen SvT 13/11 SR AB 13/11 Globalresearch 16/11
